Vi har läst artikeln där ett tjugotal medarbetare på Oskarslund nu får berätta om sin verklighet. Och vet ni vad? Vi tror dem. Vi tror att det finns människor på Oskarslund som går till jobbet varje dag och gör sitt bästa för de äldre. Vi tror att många är stolta över sitt arbete. Vi tror att det gör ont att se sin arbetsplats diskuteras i medier och sociala medier. Det har vi aldrig ifrågasatt.

Men det finns en annan sak vi också tror på:

Att två saker kan vara sanna samtidigt.

Det kan finnas fantastiska medarbetare på Oskarslund och det kan finnas allvarliga problem på Oskarslund och det är här vi tycker att någonting börjar skava.

Arena Omsorg är inte ett politiskt parti. Enskilda medarbetare och anhöriga är inte ett parti. Dom och vi är människor med läsförmåga och förstånd nog att läsa oss till vad som har skett på Oskarslund. Inte av media, utan direkta avvikelser, originalen, dem som ingen vill prata om. Vi sitter inte i någon nämnd. Vi kandiderar inte till något. Vi försöker inte vinna ett val.

Vi har under den senaste tiden faktiskt gjort något så radikalt som att prata med människor. Både vanliga människor och politiker på stan. Vi har frågat partierna personligen vad de tycker behöver hända på Oskarslund. Inte vad de tycker om varandra.
Inte vem som kan vinna flest röster på frågan.

Och svaren var ganska långt ifrån: “Det finns inga problem här.”

Centerpartiet lyfte behovet av mer dialog och bättre förutsättningar för medarbetarna.

Vänsterpartiet var tydliga med att det som har hänt är förkastligt och att sådant inte får förekomma.

Socialdemokraterna betonade vikten av att även det positiva ska lyftas. Men när vi frågade hur man ska säkerställa att anhöriga får veta vad deras närstående varit med om från ansvarig chef och inte via en journalist, blev svaret att det måste fungera bättre. De var också tydliga med att om det som har berättats om våld och övergrepp stämmer ska man inte arbeta kvar.

Och om personalen upplever att de inte blir lyssnade på?

Då behöver ledarskapet ses över.

Sedan fick vi den kanske gulligaste uppmaningen av alla:

“Om ni känner att ni inte blir lyssnade på så tycker jag att ni ska ta kontakt med den politiska ledningen.”

Det var ungefär där vi tänkte: Ja. Det var därför vi bjöd in er till debatt.

Moderaterna var betydligt mindre försiktiga. Där sades det rakt ut att det behöver hända saker på Oskarslund. Att chef behöver bytas.
Att viss personal behöver omplaceras. Att ledarskapet behöver förändras.

Kristdemokraterna lyfte bland annat frågan om organisationen och antalet chefer, men också att det måste ställas större krav på förvaltningen när anhöriga får kännedom om allvarliga saker genom media i stället för från verksamheten.

Det här är alltså inte Arena Omsorg som försöker skapa en politisk berättelse. Det är vad vi fick höra när vi frågade och nej, alla vi pratade med är inte personer som själva suttit i en nämnd och fattat beslut. Några var människor som stod ute i valtälten och mötte väljare. Vi frågade, de svarade och det är en viss skillnad mot att sitta hemma och gissa vad politiker egentligen tycker.

Och så var det det där med Sverigedemokraterna. Den ständigt återkommande elefanten i rummet. I artikeln framställs det som att representanter för Sverigedemokraterna varit inne på boendet och “tittat runt”, trots att de inte skulle ha varit inbjudna. De var där efter att oroliga anhöriga själva hade bjudit in dem.

Och ärligt talat: Vad ska en orolig anhörig göra när rapport efter rapport kommer, granskning efter granskning genomförs och bilden utåt samtidigt är att allt fungerar? När det sedan plötsligt kommer fram uppgifter om saker som anhöriga inte känt till? Man börjar ställa frågor. Man börjar tvivla och till slut kanske man ber någon utifrån om hjälp att förstå vad som faktiskt händer. Det är inte särskilt konstigt. Det konstiga vore nästan om man inte gjorde det. För om allt verkligen fungerar så bra som det ibland framställs, varför dyker det då gång på gång upp saker som gör att nya granskningar och nya åtgärder behöver sättas in?

Någonstans finns en diskrepans. Någonstans finns en verklighet som inte stämmer överens med bilden och det är precis där vi tycker att frågorna måste ställas. Inte till den undersköterska som säger:

“Jag har aldrig vanvårdat någon.”

Det tror vi henne om. Frågan är större än henne.

Men något går inte ihop. Vi får höra att det handlar om enstaka personer. Samtidigt har det behövts åtgärder på verksamhetsnivå.
Vi får höra att avvikelserna visar att personalen har en öppen kultur.
Samtidigt måste vi fråga vad avvikelserna faktiskt består av och varför vissa typer av problem återkommer. Vi får höra att de som gjort fel har fått lämna. Samtidigt måste vi kunna fråga om problemen verkligen försvinner när enskilda personer försvinner. Vi får höra att personalen behöver bättre förutsättningar. Samtidigt har vi i våra samtal fått uppgifter om att kommunen varje år skickar tillbaka omkring 30–40 miljoner kronor som inte har använts.

När vi frågade varför fick vi svaret: Kanske prioriterar man fel.

Förlåt, men…Kanske?

Om vi har tiotals miljoner kronor som inte används samtidigt som äldreomsorgen beskriver problem med bemanning, kompetens, arbetsmiljö och förutsättningar, då är “kanske” faktiskt början på en väldigt intressant diskussion. För var tar pengarna vägen? Varför används de inte? Vad prioriteras i stället? Och framför allt: Vad hade kunnat göras för de äldre och personalen om pengarna faktiskt hade använts där behoven finns?

Vi tror inte att personalen är problemet. Vi tror att personalen är en del av lösningen. Men en verksamhet kan inte byggas på att alla som arbetar där är fantastiska människor. Den måste också ha fungerande ledarskap. Fungerande rutiner. Tillräcklig bemanning. Rätt kompetens. En fungerande rapporteringskultur. Uppföljning. Ansvar och framför allt: En organisation som klarar av att höra när någonting inte fungerar.

För det är ganska enkelt att säga: “Vi gör ett bra jobb.”

Det är mycket svårare att säga: “Vi gör ett bra jobb, men här har vi brister och de måste åtgärdas.”

Det senare är inte ett misslyckande. Det är professionellt.

Så nej, vi vill inte kasta ruttna ägg på Oskarslund. Vi vill inte hänga ut personal. Vi vill inte lägga ner ett boende. Vi vill inte skapa rädsla. Vi vill inte använda äldre människor som brickor i en valrörelse. Vi vill veta varför verkligheten verkar se så olika ut beroende på vem man frågar. Vi vill veta varför anhöriga ibland får höra om allvarliga händelser genom media. Vi vill veta varför det krävs nya åtgärder om problemen redan är lösta. Vi vill veta varför så mycket pengar kan gå tillbaka när verksamheter samtidigt säger att de behöver bättre förutsättningar och vi vill veta vem som faktiskt tar ansvar när någonting går fel.

För någonstans mellan personalens berättelse, anhörigas oro, kommunens åtgärder, politikernas svar och alla de uppgifter som har kommit fram under året finns en verklighet.

Och den verkligheten förtjänar att bli synlig. Inte den vackraste versionen. Inte den värsta. Den riktiga. För de äldre som bor på Oskarslund behöver inte en perfekt berättelse. De behöver en fungerande verklighet och om allt verkligen är så bra som det sägs borde det vara ganska enkelt att granska.